Det här inlägget är sponsrat av årets första riktiga sommardag. Kanske en av de enda riktiga sommardagarna. Det går ju aldrig riktigt att veta här uppe.
Det var en riktigt fin dag, en sådan där som man mår bra av. På förmiddagen högg jag ved. Sedan åkte vi på en liten loppisutflykt, och jag hade inte kameran framme alls. Det kan vara väldigt viktigt ibland att fokusera på att inte tänka visuellt.
Efter det tog jag en löptur i solskenet, och herrejävlar vad skönt det är att springa när det är varmt ute! Man får som en automatisk farthållare – det går inte riktigt att öka i tempo för mycket, för då överhettas man, och skulle man i stället välja att sänka takten, ja då slutar fartvinden svalka, och vips blir man skitvarm av det också.
Sen är det också skönt något så djävulskt att inte behöva spänna sig mot kylan. Den allra bästa löptemperaturen för min del ligger nog kring 15°C, men den jag trivs bäst i är helt klart den som ligger över 20°. Igår var det 25°.
Eftersom det var så varmt så avslutade jag rundan (ganska kort, bara 7,5 km) med att springa ned till stranden, där min donna redan låg, för årets andra dopp.
Efter det kvällsmat, gräsklippning, kaffe i trädgården, vedstapling. Och där i krokarna någonstans plockade jag fram kameran en snabbis, för solljuset silades så fint in mellan grannens buskar och vårt knotiga, krokiga lilla körsbärsträd.
Ibland är det bra att inte plocka fram kameran, men oftast är det nästan mer som ett behov än en vilja att ha den där. Det finns rätt många tillfällen när ljuset ligger på på ett sådant vis att det är rent slöseri att låta bli att fota det.
Och det här är ju faktiskt första gången någonsin som jag har ett körsbärsträd i trädgården, och första gången någonsin jag ser det blomma. Sådant måste dokumenteras.
Sen passade jag på att supersnabbt trakassera min favoritmänniska också, när hon skulle kratta gräset.
Och så mycket mer än så har jag inte att säga om det.
Lars Niclas Fasth 