Porträtt hos Sjöfartsverket

I vintras hängde jag några timmar hos Sjöfartsverket i Norrköping och dundrade av en hel bunt porträtt i ett härligt tempo. I det här inlägget tänkte jag babbla på en del om hur jag tänkte med utrustning, ljussättning, och sånt.

Enkelt och kvickt.

Vi hade ungefär en halvtimme på oss per person/konstellation, och jag ville försöka få ut åtminstone två helt olika miljöer/idéer per tillfälle, för att kunna maximera effektiviteten. Därför var det inte läge att släpa runt på tung och bökig utrustning. Inräknat i de där halvtimmarna var också riggning och förflyttning, och att behöva montera ned stora blixtar och försöka klämma in stora softboxar genom trånga dörröppningar, det var helt enkelt inte aktuellt.

Speedlights och paraplyer

Det är kanske inte världens mest spännande recept, men det är jäkligt smidigt att jobba med. Billiga paraplyer som inte väger någonting alls är alltid lätt att få tag på. Jag brukar i regel ha med mig tre stycken – ett vitt som man skjuter genom, och två svarta: det ena med vit insida, det andra med silver. Oftast är det bara de två svarta som kommer till riktig användning, då det är de som är lättast att detaljstyra ljuset med.

På bilden nedan är alltså huvudljuset en speedlight (yongnuo 560 iii) med vitt studsparaply från höger i bild. Jag kompletterade med en omodifierad blixt snett bakifrån till vänster också, för att ge ett litet kantljus.

Efter att den bilden var avklarad gick vi några meter ned i korridoren och ställde huvudljuset bakom en dörr till vänster i bild, och så fick vår huvudperson för stunden ställa sig och se lite lagom upptagen ut.

Det blir naturligtvis lite olika bilder från lite olika vinklar, men jag delar inte allt här.

De här första två bilderna blev ganska snabbt avklarade, och eftersom vi hade lite tidsmarginal så där i början, tvingade jag ner honom på golvet en snabbis också, och blåste av den här bilden:

Jag blev bara så förtjust i de där väggarna och hur jag visste att ljuset skulle reflekteras från dem. Till den här bilden är det bara ett ljus som använts, och jag tror att det är samma blixt och paraply som tidigare.

Vidare!

Nästa moment fick äga rum några våningar upp. När vi gjorde första rundan efter mötet några veckor tidigare (eller när det nu var…), fastnade jag för symmetrin i de här korridorerna. Pelaren, bakgrunden, och ljuset kändes alla som att de skulle passa att bygga upp precis som den här bilden.

Den orangea stolen blev en bra färgklick som bröt av litegrann från de övriga tonerna.

Kamerautrustning

Jag glömde visst att nämna vad jag fotade med. Som sagt valde jag att ljussätta med några enkla speedlights, för att kunna hålla mig så effektiv och mobil som möjligt. I samma anda använde jag huvudsakligen Tamrons 24-70/2,8 för att kunna variera utsnitten rätt så bra i de normala brännvidderna. Jag hade också med mig Tamrons otippat pålitliga 70-300, bara för att ha möjligheten att komprimera ihop bakgrunden om behovet skulle uppstå – men jag kan inte minnas att behovet någonsin uppstod. Nikons 85/1,8 och deras 35/1,8 var också med i väskan, och framförallt 85:an kom till användning ett par gånger åtminstone.

Men huvudsakligen var det 24-70 som satt fastskruvat på kameran (Nikon D750). Det är kanske inte världens bästa objektiv direkt. Det vinjetterar en del när det är helöppet och det är ganska tungt och inte supersnabbt i autofokusen, men jag gillar det ändå. Det är mångsidigt, och min favoritbrännvidd ligger nånstans i närheten av 35 mm, vilket ju då täcks in av zoomomfånget här, men det går ändå att knata in hela vägen till 70 mm för mer klassiska porträttbilder.

Framåt!

När man kör på som vi gjorde den här dagen blir det ju så klart många snabba möten med människor. Som fotograf är det då många saker att tänka på samtidigt. Man måste vara tillgänglig och öppen och få de man ska fotografera att känna sig åtminstone någorlunda avslappnade, och samtidigt måste man tänka på ljus, komposition, posering, idé, och så vidare.

Det är superkul, tycker jag. Jag har nämnt i något inlägg tidigare att improvisation är en av mina starkare sidor, så att komma till en ny våning, träffa nya personer, och komma på några nya idéer, det känns helt okej för mig.

Här nedan körde vi på ett liknande spår som på de första bilderna: modellerna i korridoren, och ljuset (en blixt, ett paraply) från ett rum vid sidan av.

Vi tog också några skrivbordsbilder:

Ungefär samma ljus här, egentligen: en speedlight, ett paraply. Lite högre upp här, från högersidan av bilden.

Nästa person valde vi att fotografera i ett av de häftiga trapphusen. Det var en mörk och dimmig decemberdag, men här ville jag på några bilder få in ett lite ljusare manér. Genom att ställa en omodifierad blixt i fönstret bakom modellen, kunde vi få in lite kantljus och blänket på pelaren till vänster om honom, som ger känslan av att solen åtminstone i någon mån hjälper till med att hålla världen upplyst. En paraplyblixt kompletterade för att få ansiktsljuset att ligga som det skulle.

Och på tal om ansikstljus – med samma setup som bilden ovan, fast i en annan vinkel, såg det ut så här:

När man bygger sitt ljus är det ju i regel från ett särskilt perspektiv man föreställer sig det, men om tid och möjlighet finns så är det alltid en bra idé att försöka röra sig runt litegrann som fotograf, för att se vad ljuset gör för ”scenen” i stort.

Vi tog också några bilder som inte hade samma soliga känsla:

På tal om solen

Här ska ni få se hur väderleken såg ut under fotograferingstillfället. Vi släpade nämligen också med oss en karl upp på taket för att få variera miljön så mycket som möjligt.

Att skriva ihop det här inlägget precis innan midsommar gör ju att det känns precis hur långt som helst ifrån det där tråkvädret, men det är väl en bra grej att hålla i minnet vad vi har framför oss nu när dagslängden faktiskt vänder.

Här körde vi bara en omodifierad blixt på ganska långt håll (det var halt på taket, så vi ville inte utmana ödet något särskilt). Blixten är ganska noggrant siktad på hans ansikte så att det sticker ut lite extra i färg och ljus från de väldigt nedtonade omgivningarna. Jag hade med mig en halsduk som jag tvingade på honom också, bara för att få något som stack ut lite extra både i ljus och färg. Skulle man sedan vilja använda den på något vis utan det röda, är det väldigt lätt att dra i färgerna så att de matchar det övrigt grön-grå.

Efter den livsfarliga kylan på taket tog vi några bilder i rummet som ledde ut dit också. Jag tyckte om de stora fönstren, och ville ha det dramatiska ljuset som nedan:

På tal om solen igen förresten

Trots att det var så grått och kallt så blev det faktiskt lite finare när solen började gå ned (vilket den ju gör typ halv tio på morgonen under vintern…)

I de stora korridorerna på det våningsplanet som inte fyllts upp ännu, låg det plötsliga solljuset väldigt fint. Här gick vi från singel- till grupporträtt, så att låta rymden och det naturliga ljuset göra sin grej kändes som en rimlig lösning. Dels tvingade jag gänget att stå lite härligt boy band-aktigt, bara för att göra det mesta av kantljuset, enligt nedan:

Efter det, och eftersom de var fyra stycken, passade det väldigt bra att placera dem i de fina fönsterskuggorna som föll in på motsatta väggen –

Det är krångligt med gruppbilder (på mindre grupper) tycker jag, även om det har en tendens att bli ganska många sådana mellan varven. Ett sätt som jag kan tycka funkar bra att lösa det på, är att låta dem sprida ut sig litegrann, och att inte försöka stylta upp det allt för mycket med kompositionen:

Eftersom ljuset fortfarande låg fint däruppe när vi skulle fota vår nästa modell, valde vi att stanna kvar i samma lokaler. Den här gången spred vi ut oss lite mer på golvet:

Just den där bilden använder förvisso inte det naturligt fina solljuset, utan består i stället av det klassiska speedlight+paraply-tricket från vänstersidan, med en upplättningsblixt från höger för att hålla det relativt skuggfritt.

Den här bilden, däremot, har ungefär samma inställningar (minus upplättningsblixten) men blandar in det där härliga solnedgångsljuset.

Det kan vara lite klurigt ibland att blanda blixtljus med naturligt ljus, men även där tycker jag att det är rätt skönt med speedlights, då de är enkla att flytta runt, och på vinterhalvåret behöver man oftast inte mer ljus än de ger ifrån sig.

Så här års har man ibland lite större nytta av något starkare, dock, när man ska blanda in naturligt ljus. Åtminstone om man ska fotografera mitt på dagen – men det får jag babbla om i nåt annat inlägg. Nu kommer här bara ett par snabba porträtt till:

Tricket att helt enkelt bara låta folk prata med varandra för att få till det naturliga när man vill att det ska se ut som att folk pratar med varandra – det är ett rätt bra trick. Dock blir det inte alltid så att det ser helt naturligt ut på bild. I de fallen brukar mitt nästa trick ofta vara händer.

Att få modellen/modellerna att vara lite större i sina gester, och vifta lite mer med händerna, får ofta till lite extra liv i bilden som kanske annars saknas. Det är också ett bra sätt att få folk att skratta, för att det känns lite härligt konstlat så där, att man inte kan undvika att känna sig lite fånig.

Så länge stämningen i övrigt är tillåtande för det, tycker jag det är en superbra grej om man kan känna sig lite fånig. Jag bjuder gärna på lite fånerier själv för att få de jag ska fota att känna sig lite mer avslappnade. Det är inte alltid det fungerar, men jag har på det stora hela inget särskilt emot att göra bort mig, så jag bjuder gärna på det rätt ofta ändå.

Här är till exempel en väldigt fånig bild på mig som jag fick en av mina modeller att ta, bara för att de skulle se hur ljuset och kompositionen jag hade tänkt mig skulle fungera (för det kan vara rätt svårt att se hur två små blixtar i olika delar av rummet ska kunna få den lite halvtråkiga miljön att se bra ut på bild):

Så ett trick: bjud på dig själv, och var inte rädd för att ge mer av dig själv än du förväntar dig av dina modeller. Det är en utsatt position att bli fotograferad om man inte är van vid det – det minsta man kan göra som fotograf är att visa att man respekterar det (vilket för mig ganska ofta består just i att göra bort mig själv, dårå).

Som sagt är det inte alltid det funkar, men allt som oftast så ger det ändå en hel del fina grejer, såsom exempelvis den här bilden, som jag tycker väldigt bra om:

Här har jag då, precis som så många gånger tidigare, använt en speedlight som jag studsat i ett vitt paraply som huvudljus, med en omodifierad speedlight snett bakifrån modellen som ett kantljus. Det var lite trixigt att få till det naturliga ljuset så att det passade bra in här, men till slut gick det. Här är det kanske också ganska tydligt att jag bytt objektiv, förresten: 85/1,8 i vidöppet utförande. Det var en ganska fin foajé som vi tog de här sista bilderna i, men tyvärr var det ganska mycket störande detaljer som stack in i bild hela tiden. Att bara stänga allt sådant ute med skärpedjupet är rätt skönt, även om det inte är något jag gör jätteofta.

Och med allt det sagt, ska jag sluta babbla om det här utan att ha något särskilt att säga.

Okejhejdå!