Självporträtt, Augusti 2017

Självporträtt ja.

Jag är inte bekväm med självporträtt, även om jag inte har något emot att vara med på bild på det stora hela. Jag är ju en sån som tycker att man som fotograf nästan är skyldig sina medmänniskor att vara med på bild ganska ofta, för att avdramatisera hela grejen.

Men självporträtt är något annat. Självporträtt är väldigt utlämnande, på något vis. Därför är det nog bra att försöka göra några riktiga sådana med jämna mellanrum. Inte som något ploj, utan på riktigt. På samma vis som man skulle ta något liknande porträtt på någon annan. För att liksom vänja sig vid det lite jobbiga, så att det slutar vara lite jobbigt.

Anledningen just den här gången till att jag bestämde mig för att ta ett porträtt av mig själv, var för att jag hade några grejer jag ville prova ihop.

Dels har jag precis fått hem en ny softbox från Kaffebrus (jag är väldigt nöjd med deras kundtjänst, för övrigt). Det är inget speciellt, bara en 60×60 cm, men av paraplytyp, vilket gör att den går väldigt fort att smälla upp, och därför blir väldigt smidig att ta med sig på uppdrag. Här är länk till den: https://kaffebrus.com/produkt/softbox-av-paraplytyp. Jag har sedan tidigare bara några större softboxar, och 60×60 kändes som något jag skulle ha mycket nytta av, och när man har köpt ny utrustning så måste man lära sig använda den utrustningen så smidigt som möjligt.

Det var ett av startskotten till att jag kände att jag borde ta en bild på något vis.

Jag har också tänkt att jag ska skriva ett inlägg om löpning, för jag gillar att springa och gör det några gånger i veckan (ungefär en mil om dagen är standardmålet, men eftersom det är svårt att få tid alla dagar har jag nöjt mig med att sikta på kring 50 km i veckan). När jag ska skriva det inlägget så kommer mina skor vara en sak att babbla lite om, så därför tog jag några bilder på dem igår – här kommer ett exempel:

Bakgrunden som jag använde till den bilden är också en grej som jag ville använda till ett porträtt. Det är en sak som jag haft liggande i flera år, men av någon anledning aldrig riktigt tänkt att den kan göra sig bra som bakgrund till foto. Jag kan vara rätt trög ibland.

Det är en gammal sovjetisk plash palatka, ett slags kombination av poncho och presenning i canvasmaterial, som användes en del under andra världskriget. Det tunga materialet med sin färg och sina veck gör sig verkligen bra för den här sortens bilder, i min mening.

Nyligen köpte jag också en tjock ulltröja från en överskottsbutik, från norska försvaret, och jag kände att kombinationen av den tröjan och den gröna bakgrunden nog kunde bli något, i nåt slags retroinspirerat armé-/äventyrarporträtt. Det är alltid bra att experimentera med såna här grejer, så man har lite saker på lager när kunder kommer och vill ha hjälp med förslag.

Hur som helst, det fanns alltså några olika grejer som inspirerade mig till att ta ett porträtt, och eftersom jag gör mitt bästa för att vara på semester just nu, kände jag inte för att jaga rätt på någon annan att fota. Och så kände jag att det var dags att ta en bild på mig själv.

Allt kan bli en studio

Eftersom jag som sagt försöker göra mitt bästa för att vara lite ledig just nu, tog jag och smällde upp de här grejerna lite snabbt hemma i trädgården i stället för att åka in till ateljén.

Bakgrunden, min plash palatka, är inte så stor, jag tror att den är ca 170×170 cm, men det spelar inte så stor roll – väljer man bara rätt utsnitt och brännvidd så kan det se ut som något helt annat ändå. Här är min setup sedd från 24 millimeters brännvidd, med blixten avstängd och med bara dagsljuset som ljuskälla.

Här nedan är samma grej ur en annan vinkel, fotad med min telefon:

Verkligen inga krångligheter.

En blixt (Godox AD600BM, med styrkan inställd på 1/8), och kameran på ett billigt stativ med ett 85 mm-objektiv på. Bländare 11, slutartid 1/200, och ISO 160. Med de inställingarna och blixten påslagen ser det ut så här ur 24 mm:

När jag sedan satte ditt mitt 85 mm-objektiv och dundrat ihop det utsnittet jag tänkt mig, så kom slutbilden:

Det är svindrygt att fota självporträtt, rent praktiskt.

Det är svårt att se exakt hur bra skärpan är och var fokus ligger, det är inte helt lätt att avgöra om man råkar beskära på något konstigt vis, man måste använda självutlösaren, och saker krånglar hela tiden. Det blir ett jäkla flängande fram och tillbaka. Kameran jag använde här, en Nikon D750, har inbyggt wifi, så jag kunde använda min telefon ihopparad med kameran både för att se på ett ungefär så att skärpan låg rätt, och för att utlösa bilden. Dock fungerar tydligen bara timern på 5 sekunder via appen (eller så lyckades jag bara inte ställa in den bättre än så), så jag fick lov att rama in allt, sätta mig som jag skulle, och sedan trycka på telefonen, släppa den på ett par handskar som låg vid mina fötter (så att den inte skulle gå sönder; se de gula handskarna på 24 mm-bilderna), och sedan snabbt försöka sätta mig och se ut som att jag höll på att justera kragen.

Det är rätt mycket jobb för en enkel bild, och det är jäkligt frustrerande hela tiden. Nikons fjärr-app lämnar verkligen en hel del att önska, även om jag är glad att den faktiskt finns.

Men nog om detta nu. Här kommer bilden igen fast i svartvitt, för det är alltid kul att se hur bilderna ser ut så, och sedan är det slut för den här gången.

Allt gott!