Jag är inte superbra på huvudräkning, men om jag avrundar uppåt med ganska stort utrymme för felmarginal, så har jag uppskattningsvis tolv miljarder gånger tänkt att jag nog borde skriva något inlägg om löpning.
Jag springer inte supermycket, men jag gillar att springa, det får mig att må bra, och det gör mig glad, så jag försöker klämma in en mil om dagen. Det finns sällan utrymme för det i vardagen dock, så jag har nöjt mig med att hamna på 5,5 mil i veckan. Jag har en superfin runda på 11 kilometer som börjar och slutar vid min dörr, så förberedelserna för att komma ut på den är praktiskt taget obefintliga. Det tar mig ungefär 50 minuter att komma runt det varvet, så jag vet att jag kan vara duschad och klar inom en timme från att jag snörar på mig skorna.
Varje gång jag är ute – vilket då är ungefär fem gånger i veckan – så tänker jag på potentiella ingångar till ett inlägg om löpningen. Nästan varje gång jag är ute kommer jag så klart också på nya saker som jag tycker är relevant att ta upp. Utan vidare blir projektet att knåpa ihop ett inlägg om att löpningen för stort för att gå fort, och där stannar allt av.
Det kommer alltså inte bli ett inlägg om att springa. Jag suckar uppgivet och ställer in mig på att det säkert kommer att bli några olika inlägg kring ämnet, i stället för att skriva en enda bokstor uppdatering.
Således:
Här är mina skor
Ah, skor. Skitkul! Verkligen superspännande. *stäng inlägg*
Nej, men på riktigt, det här inlägget handlar faktiskt om mina skor. De här skorna har hjälpt mig supermycket. Som fotograf känns det också som det lättaste sättet att påbörja ett sånt här projekt. Skor är nämligen jättelätt att fotografera, till skillnad från känslan som infinner sig mellan kilometer sju och tretton på en tom landsväg. Hur gestaltar man det? Det är något jag får jobba på till senare någon gång.
De här skorna förändrade ganska mycket för mig.
När jag upptäckte att det ändå var rätt gött att springa så ökade jag lite för mycket, lite för fort. Jag fick, som så ofta är fallet, en del problem med mina ben. Ända sedan jag cyklade en vecka för länge sedan med tung packning på Gotland har jag haft lite småproblem med mina knän, och det var definitivt inget som blev bättre av att börja springa en massa. Efter ett tag började jag också få benhinnekänningar i smalbenen, och efter det började en hälsena också klaga högljutt.
Det är precis svintråkigt att vara en halvmil hemifrån när man plötsligt får så ont att man måste börja gå haltandes i stället för att fortsätta springa. Särskilt när det är höst och det börjar regna.
Jag hade aldrig någon tanke på att det kanske var min teknik som var fel, så jag bara fortsatte, men med lite större variation. Ofta blev springturerna bara tre kilometer långa. Ibland fem. Väldigt sällan tio – kanske en gång varannan vecka.
Sedan köpte jag mina första platta och breda skor, och allt blev annorlunda.
Grejen med de här Altra-skorna är att de är jättebreda, vilket mina jättebreda fötter verkligen uppskattar. De är också alldeles platta – det är ingen höjdskillnad mellan häl och tå – vilket gör att man måste tänka om sitt löpsteg en liten aning.
Förut sprang jag alltid i billiga gympadojor från nån rea på Stadium eller så. Såna skor har i regel väldigt mycket dämpning i hälen, och är gjorda på så vis att man ska ta ut sitt löpsteg ganska långt framåt, just för att landa på den dämpade hälen. Detta gör att knäna får ta emot en ganska stor duns för varje steg man tar, och är man ute och springer i ett par timmar så blir det några dunsar. Om då dämpningen i skorna inte funkar helt som den ska, så leder det helt enkelt till att knäna får ta skitmycket stryk.
Det gör ont, efter ett tag.
Skitont, till och med.
Med platta skor utan någon dämpning alls får du ännu ondare.
Om du inte ändrar hur du springer. Kroppen har nämligen inbyggd dämpning. Den sitter inte i hälen, utan i hela resten av foten, som är konstruerad med inbyggd fjädring. Landar man framme på trampdynan så hjälps knän och fötter åt att dämpa steget. Springer man på det viset går också mindre energi åt för varje steg.
Springer man ett par timmar åt gången blir det rätt många steg. Sammantaget blir det ganska mycket insparad energi, som i stället kan användas till att springa snabbare.
Och att få mindre ont.
Det här är en uppdaterad version av de första skorna. Det är inte skor som jag skulle kalla för minimalistiska, men de är rätt lätta. De är inte helt utan dämpning i sulan, men de är fortfarande platta – dämpningen är jämnt fördelad längs med hela foten, och inte huvudsakligen bak i hälen. De är fortfarande lika breda.
Underskatta inte breda skor.
De flesta behöver bredare skor än de har.
Om du har möjlighet, testa breda skor nån gång. Det kanske inte kommer att hjälpa dig, men det kan vara värt att känna efter.
Såna här skor är naturligtvis inte någonting som automatiskt fungerar för alla. Alla fötter ser olika ut, och alla har olika förutsättningar.
Det går heller inte alldeles jättefort att jobba om sitt löpsteg.
Jag gjorde mitt vanliga misstag och gick ut för hårt första gången. Det kändes rätt på en gång, så jag grep tag om manen på peppen och lät den göra vad den ville – jag bara hängde med.
Första gången jag sprang i mina nya skor med det helt nya löpsteget sprang jag en mil.
Helst ska man jobba upp något sådant långsamt. Jag skulle rekommendera att börja på ett par kilometer per gång, och sedan jobba sig uppåt.
Jag gjorde inte det. Mina vader var som knytnävsstora stenar i ett par dagar efteråt. De vägrade slappna av. Det gjorde inte riktigt ont, men det var heller inte behagligt. Men det släppte efter ett tag, och jag gav mig ut igen, men försiktigare nästa gång. Och sedan bar det av.
Från att bara springa en hel mil nån gång varannan vecka, till att göra det flera gånger i veckan.
Jag är ingen riktig distanslöpare, och har aldrig deltagit i något lopp, aldrig sprungit något maraton. Men den här sommaren har jag i alla fall sett till att springa motsvarande en halvmara (21 kilometer) en gång varannan vecka, utöver de vanliga 11 km-vändorna, så sakta men säkert blir benen starkare, och kroppen mer van.
Jag har inte längre ont i knäna.
Förut klarade jag inte av att gå i trappor efter att jag sprungit mer än en timme. Det går utan att jag ens tänker på det nu.
Det här är skorna som åker på när jag har för avsikt att bara springa på asfalt. De har skiiiiiitmycket dämpning jämfört med de första skorna. Även om man jobbar om sig till ett bättre och mer skonsamt löpsteg, betyder inte det att man alltid gör allt rätt. Särskilt på stenhårt och plant underlag är det skönt att ha något lite mjukare att landa på. I branta nedförsbackar blir det också ganska många hälnedslag. De här skorna fungerar dock på det stora hela fortfarande på samma vis som de andra dock: dämpningen är jämnt fördelad längs hela foten, inte bara i hälen.
Det är rätt gött att springa långt på bara asfalt – i alla fall när man som jag bor utanför stan. Med rätt musik och rätt väder blir det ett hur bra sätt som helst att stänga av hjärnan. Långa raksträckor på landsvägar längs med ängar, hagar, bäckar, och genom alléer är alldeles fantastiskt. För den som inte springer låter det nog rätt tråkigt, men jag lovar att jag nästan dagligen längtar efter att komma iväg i alla fall de där elva kilometrarna.
Det här är mina favoritskor. De är ett gyllene mellansnitt för allt jag vill göra. De är lite mer dämpande än de första, men också mindre dämpande än de senaste. De har väldigt bra grepp i sulan, vilket gör att det är helt underbart att springa med dem i skogen och på alla underlag som inte är asfalt – men samtidigt är de behagliga nog att trycka landsväg under fötterna också.
En av de bästa sakerna med att springa är att man får utforska i ett tempo som är mycket högre än på en vanlig vandring, men samtidigt är det lättare att hinna med att se allt än det är när man cyklar. Så många gånger genom åren har jag sett en liten stig som ser spännande ut och svängt in på den, bara för att hitta något nytt och fint som jag vill visa för min sambo, eller som jag vill använda som plats att fotografera på.
Jag var i Tiveden med några vänner i våras (se inläggen om Kristi Paddelfärd för att läsa mer om det), och på den sista dagen tog jag en kort liten springtur bara för att få sträcka på benen. Det blev bara en dryg halvmil, men lik förbannat hann jag se massa fina nya grejer som jag inte hade sett annars.
Jag hittade också massa spännande nya stigar på Öland de senaste gångerna jag var där. På kvällen, när de andra i sällskapet myser ned sig i soffan, tycker jag mer om att snöra på mig skorna och utforska i en timme. Då är de här skorna helt perfekta, för de klarar av i stort sett allt. Både landsväg och stig och sten och häll.
Jag förstår att det här nog inte har varit världens mest spännande inlägg att läsa, och jag applåderar dig som faktiskt läser hela vägen hit. Det är ju trots allt bara ett inlägg om mina skor.
Men för mig är det mer än så. För mig är det ett slags frihetskänsla som jag inte trodde fanns. Jag trodde att det alltid skulle göra lite ont att springa, och jag trodde att jag alltid skulle vara fast där kring halvmilen.
Jag är så tacksam över att allt fungerar som det ska. Och inte minst är jag tacksam över energibesparingen och -återhämtningen som de här skorna ger mig. Jag orkar springa mycket längre än jag gjorde förut, men utan att ens bli hälften så trött. Förut var jag utslagen för resten av dagen av en mil, och nu känns det mest som en (förvisso ganska svettig) snabb promenad till bussen.
Men om återhämtning och sån skit får jag skriva nån annan gång.
Nu får det vara nog.
Med vänlig hälsning,
1800 ord om mina skor…
Lars Niclas Fasth 