Med två blixtar och en lie

Hur en bild blir till är ungefär likadant varje gång, men aldrig helt lika någon gång. Så här gick det till en av alla de där någon gångerna.

I andra halvan av september stod jag i en gammal hage med en kamera och några blixtar, och framför mig stod en person med en lie. 

Det allra första jag gör när jag börjar bygga upp en bild är att se till att få miljön så som jag vill ha den. I en studio betyder det oftast att allt ska bli alldeles underexponerat och helt svart, så att jag kan ta full kontroll över allt ljus som är med i bilden. I studion betyder det i regel att inget ljus alls från omgivningen alls får vara med och leka.

När man är utomhus får man tänka om litegrann, eftersom miljön ju är en viktig del av hela bildens komposition. Här har jag först och främst sett till att bakgrunden är ungefär så jag vill ha den. Här betyder det en liten aning underexponerad, så att den inte stjäl för mycket uppmärksamhet i den slutgiltiga bilden, men fortfarande tydlig och med. Jag tyckte molnen var så fina i kvällsljuset.

Nästa steg är att plocka fram sitt eget ljus för att inte förgrunden ska försvinna, som i första bilden. Oftast – eller åtminstone superofta – vill jag göra allt så lätt som möjligt. Eftersom omgivningens ljus bidrar med litegrann redan, satte jag bara upp en blixt (Godox AD600BM) i en smidig softbox (60×60, tror jag) lite från sidan, och tog en testbild. Du kan se kanten på softboxen kika in på högersidan i bild.

Efter lite småjusteringar på exponeringen över hela bilden började vi närma oss något. Eftersom solen var på väg ner fick vi jobba rätt så fort. Fördelen med det är att inget hinner bli långtråkigt. På den här bilden (ovan) har jag ökat exponeringen en liten aning för att få med lite mer ljus i gräset, och så har jag också lyft skuggorna litegrann i Lightroom. Det är en bra grej att känna sin utrustning så pass väl att man kan föreställa sig redigeringssteget redan när man fotograferar. Så mycket som möjligt ska bli rätt i kameran, men vissa saker blir enklast om man inte krånglar för mycket med dem på plats.

Här är en av de slutgiltiga bilderna. Jag såg till att vända Ellis (modellen, dårå) ansikte mot ljuset, och vi experimenterade lite med vinkeln för att få fram det fina blänket i stålet från lien.

Evolution

Att ta fram en bild (eller flera) är en organisk process. Jag började med en vag liten vision om hur jag ville att bilden skulle se ut. Jag tänkte mig att det skulle vara en blixt, jag tänkte mig att kvällsljuset skulle ligga kvar i luften i bakgrunden, och jag tänkte mig att man skulle se blänket från lien. Det blev som bilden här ovanför.

Men bara för att man fått till en grej som man tänkt sig, betyder inte det att man är klar. Långt därifrån. Det betyder egentligen bara att man fått tag i lite trygghet: det finns något att leverera. Det går att slappna av och jobba vidare.

Det går att börja experimentera.

Jag tycker alltid att urval är en bra grej. Det är inte alltid en bild passar på alla ställen, så lite variation gör gott. Nästa steg vid det här tillfället var att komplicera allting litegrann:

Ljuset var vid det här laget så pass svagt att jag inte längre behövde något slags snabbsynk för att få min blixt och kamera att spela ihop för att bibehålla min bländaröppning (för jag ville ha bakgrundsoskärpan någorlunda tilltagen). Därför kunde jag slänga in en till blixt, en liten speedlight som jag alltid ser med att ha ett par av i ryggan (tillsammans med extra batterier).

Till den här nästa bilden flyttade jag huvudljuset till vänster sida av bilden, så att det lite mer skulle ge känslan av att det var solen som lyste upp Elli (om man kikar på molnen i bakgrunden ser man att ljuset kommer från det hållet). Dock försvann högersidan av bilden lite för mycket i skuggan då, varför jag ställde in den andra blixten som ett litet kantljus.

Just på den första testbilden hade jag vinkeln lite fel, dock, så där kastade den in lite störande blänk rätt in i kameran.

Men med lite justeringar så löste det sig. Det är inte så mycket som den extra blixten gör, men den hjälper till att plocka fram Ellis vänstersida (höger del av bilden) från bakgrunden.

På nästa bild valde jag dock att stänga av den blixten och gå lite lägre i min vinkel, för att på så vis lyfta fram Elli ännu tydligare i kompositionen:

Som sagt så är det hela en organisk process som växer fram när man ser att saker händer och/eller inte händer i bild. Här ville jag ha den mörka kanten på hennes tröja, eftersom bakgrunden nu blev ljusare när jag tog med mer av himlen.

(Jag funderade också en stund på om jag gillade eller störde mig på de tre höga grässtråna till vänster om liens skaft, men bestämde mig i slutändan för att jag gillade dem. Jag tycker om sånt som gör att bilderna inte känns allt för genomarbetade.)

Sedan drog jag igång kantljusblixten igen och så testade vi runt litegrann för att få fram det där blänket i lien igen.

Under tiden blev det mörkare och mörkare runtom oss, i takt med att solen kom närmre horistonen.

Nästa steg

När allt ändå var uppställt gick jag också lite närmre och tog några headshots. Varför inte, när allt redan var uppställt liksom?

En sak som jag alltid tycker är rätt så kul, är att se hur mycket som kan hända när man som fotograf rör sig runt litegrann i den ljusmiljö man skapat. Alla bilder hittills är fotade från samma håll, så ljuset ser rätt så lika ut på allihop. Jag hade ju byggt upp det för att se ut precis så som jag ville ha det precis från den vinkeln jag stod i. Några steg åt sidan så blev det dock något helt annorlunda:

Ny miljö

Nästa bild ville jag ta åt andra hållet. Himlen började ändå bli såpass mörk att jag inte riktigt kände att det fanns så mycket kvar att jobba med där, medan alla träd som fanns åt andra hållet gav upphov till andra möjligheter.

Elli fick sätta sig på en sten medan jag byggde upp mitt (lika enkla) ljus enligt nedan.

Första testbilden visade att jag återigen hade lite fel vinkel på allt.

Dels syns bakgrundsblixten i kant på bilden, och dels är ljuset över hela bilden lite för klent. Men med några småjusteringar kommer man ifrån det ganska lätt.

Kantljuset fyller samma roll här, där det bara är till för att lyfta fram tröjans silhuett mot den mörka bakgrunden. Det lilla ljuset som också faller på stenens mörka sida tycker jag gör sitt, även fast det är en så liten detalj.

Och backar man undan bara några steg från den färdiga scenen ovanför, så ser man hur liten yta som faktiskt är ”rätt”, och hur mycket rymd som inte alls har samma ljus med sig.

Vid det här laget var solen helt nere, och det började komma upp lite dimma från marken. På test fick Elli springa iväg och ställa sig en bit längre bort från mig, medan jag bytte till det längre zoom-objektivet (de tidigare bilderna är fotade på 85 mm).

Jag sprang sedan dit med en blixt, och lät det lilla ljuset som kom från himlen göra sitt för att ge kantljus på hår och silhuett. De här bilderna funkade inte lika bra tyckte jag, så jag jobbade inte vidare på det spåret. Däremot så föddes en sista idé att hinna med innan vi gick tillbaka till bilen.

För nya idéer dyker som sagt upp hela tiden under en sån här process.

Precis innan solen försvann helt kastade den ett fantastiskt härligt ljus nästan helt horisontellt över hela ängen/hagen som vi var och fotade i, och den känslan ville jag fånga. Dock hade solen redan gått ner när det var dags för det. Och därför är det alltid bra att ha med sig blixtar:

Det kanske inte ser helt verklighetstroget ut, men det gav mig precis vad jag var ute efter.

 

Och ungefär så är det (ibland) när en bild blir till. Det är ungefär lika varje gång, men aldrig helt lika någonsin. Allt är en avvägning mellan vad man har med sig för plan, och vad som sker under tidens gång.

Jag är bättre på att improvisera än att planera, så jag älskar den organiska processen.

Och det var allt jag hade att säga just nu.

Vi hörs!
/N