En morgon i slutet av augusti 2017 var vi tre stycken som satte oss i en bil och åkte till Östersund. Nästa morgon var vi fyra stycken som vaknade i ett par tält, packade ihop våra grejer, och for vidare in till Norge.
///
Så här va: jag har fotat bra mycket längre än jag försörjt mig som fotograf. Att ha med kameran är mer av en vana och ett behov, än ett val eller egentligen ens något frivilligt. Det är en större kraftansträngning att välja att lämna kameran hemma, än det är att riva med sig den när det bär av någonstans.
Det är inte bara för att tjäna pengar jag fotar, och det är heller inte bara för att komma ihåg vad jag gör eller gjort. Det är inte bara för konstnärlighetens skull, eller berättandet. Det är av alla dessa anledningar, och av fler ändå.
Att fota hjälper mig att göra det tråkiga roligt, att göra det lilla till något stort – och att göra det stora till något enormt.
Jag vet inte om det är en stor nackdel för mig. Ibland är det lätt att föreställa sig att kameran alltid blir som ett filter mellan omvärlden och den som fotar, och så kan det nog i många fall vara. Men för mig känns det snarare som att kameran är ett sätt för mig att uppleva allt lite mer.
Delvis till följd av det självklara med bilden som medium: den finns kvar, rent fysiskt, rent visuellt, även efter att ett ögonblick är över. Jag kan sitta nu ett halvår senare och se på vad som en gång var precis framför mig. Men det är mer än så, det är inte bara efteråt som det spelar roll. Även mitt i händelsen hjälper det mig att ta vara på den.
Work the scene är ett uttryck som används ibland när man talar om foto. Det handlar på det stora hela om att det alltid finns mer att hämta, oavsett vad man fotar. Även om man känner sig klar så finns det kanske nån mer vinkel, nån mer detalj som inte fått uppmärksamhet än. Det är en bra vana att inte känna sig färdig bara för att man fått tag på det man är ute efter. Plockar man åt sig ett par bilder till så finns det alltid något man kan använda det till.
Det här med work the scene hjälper inte bara till rent praktiskt med att se till att man får med sig lite marginal hem om det är ett jobb man gör – det hjälper också till för att få mig att ta vara mycket mer på det fina jag ser.
Det är något fint med att vara i nuet, att ta del av en vacker utsikt utan att tänka på massa annat. Det blir något slags mindfulness. Men tänk dig då om man tar det ännu längre. Det finns så många sätt att se på den där utsikten. Det räcker inte med att bara titta, man måste se. Men det är rätt svårt att se. Det kräver övning och ansträngning – och det är just i ansträngningen som alltihop blir något mer.
Det är en av anledningarna till att jag nästan alltid har kameran med mig: jag får ut mer av vad jag gör då. Det hjälper mig att ta vara på vad jag upplever ännu mer.
Vad har nu allt det här med en roadtrip i Norge att göra?
Det ena leder till det andra, och här kommer kruxet. Att hela tiden ha kameran med sig leder till att det är lättare att verkligen till fullo ta vara på något fint. Att till fullo ta vara på något fint med kameran leder till att minneskort fylls. Att minneskort fylls betyder i sin tur naturligtvis att bilder har blivit till, och när en bild har blivit till så är den där. Okej. Nu är bilden där. Vad gör jag nu?
Vad gör jag nu…?
Bilderna vill ses, det är ju lite det som är grejen med en bild. Vad har den för värde om ingen tittar på den? Men hur ska någon se på den? Hur kul är det egentligen att titta på någon annans semesterbilder?
En del av bilderna går att göra fina förstoringar av, och det har jag för avsikt att göra. Några skulle säkert gå att sälja om jag iddes försöka med det. Kanske borde jag försöka komma in hos någon bildbyrå för att kunna få ut någon konkret monetär nytta av att alla bilder blir till. Det är ingen dålig idé, egentligen.
Men ibland vill jag inte att pengar ska vara ett incentiv för att fota – jag vill bara låta det ”konstnärliga behovet” styra.
Men samtidigt vill jag ju visa upp bilderna. Både för egots skull, och för att det kan vara en bra idé att visa upp sig så att potentiella framtida uppdragsgivare kan se vad man håller på med. Det är sällan något problem med de mindre sjoken, men för de större fångsterna…?
Vi var ändå borta en vecka den här gången – och jag vet inte om du vet det, men Norge är skitsnyggt. Alltså nästan exakt överallt. Det regnade typ hela jävla tiden men jag fick ändå ont i hjärnan av all snyggma. En vecka i allt det fina resulterar i rätt många bilder. Inte för att jag är en sån som låter kameran smattra hejvilt och hoppas på det bästa, men jag tycker ju ändå om att work the scene.
243 bilder ligger i mappen med de bilder som jag valt att exportera. Det är några av de bilderna som i stort sett är dubletter, ibland är det till exempel svårt att bestämma sig för om en bild ska vara stående eller liggande, och då kan det vara lika bra att roffa åt sig bägge delar.
Är det verkshöjd på alla 243 bilder? Naturligtvis inte. Men även de små bilderna behöver få ses. Som bilden där uppe med Elli och fåren. Det är en ögonblicksbild, men den säger ganska mycket.
Jag har funderat av och till, till och från ända sedan vi kom hem hur jag egentligen ska presentera alla de här bilderna. Men jag har inte kommit på något bra vis, så det får bli det vanliga: pö om pö i blogginlägg drypande av både något slags solipsism och passiv-aggressiv självkritik.
Några gånger har jag tänkt att det kanske skulle vara lättast att bara göra ett skitstort album på Facebook, ladda upp hela stora högen, och sedan vara lite obelåtet halvnöjd.
Men som sagt: hur jävla kul är det egentligen att titta på någon annans semesterbilder?
Verkligen inte så kul som det är att ta semesterbilderna, eller ens att stå bredvid när någon annan gör det.
Så jag blandar ut bilderna med några ord lite här och var.
Inte alla 243 bilder kommer att visas, och allt kommer heller inte vara kronologiskt. Det är några bildserier som gör sig bäst om de ligger helt för sig själva. Det är också en del av de 243 bilderna som – som sagt – bara är varianter (stående, liggande) av samma bild.
Men en del av det hela kommer i alla fall med tiden att bli inlägg här.
///
… Nästa morgon var vi fyra stycken som vaknade i ett par tält, packade ihop våra grejer, och for vidare in till Norge.
Det här är en spretig berättelse om vad som hände sen.
(Och du, det här var bara elva bilder…)
