Fjärde april. Regnigt och mulet hela dagen. Inte så jättekallt, över nollan i alla fall. Klockan 15:30, ca.
Sammanfattningsvis: inget kvällsljus. Ingen golden hour. Inte så mycket charm alls, faktiskt. Det såg ut ungefär så här med blotta och omodifierade ögat: 
Jag ville inte att det skulle se så tråkigt ut.
Det här (bilden nedan) är ju inte jättespännande när man ska ta porträtt: 
Det hade definitivt gått att göra något med bara naturligt ljus också. Fördelen med det gråmulna ljuset är ju att det är väldigt jämnt. Men det var inte vad jag ville ha just här. Jag ville ha känslan av att det var senare på kvällen, och jag ville ha ett varmare och solnedgångigare ljus.
Så jag ställde en blixt bakom Richard (den syns strax under hans knä i bakgrunden på bilden ovan) för att ge honom ett fint kantljus. Jag satte ett litet cto-filter på blixten.
Sen ställde jag en till, större blixt med ett till, större cto-filter på i ungefär 45° vinkel framför Richard.
Efter det såg jag till att underexponera allt förutom blixtarna ungefär ett steg.
Då blev det så här:
Det tyckte jag var tjusigt.
Jag flyttade runt ljuset till andra sidan kameran också, och bad Richard titta åt andra hållet (där en person på motionsspåret alldeles intill där vi befann oss precis fått punktering på sin cykel, och stod med verktygen framme för att få ordning på det).
Då blev det så här:
Det blev också tjusigt, tycker jag. Fördelen här är att det kom lite mer ljus på omgivningen, för jag flyttade bak den större blixten några (kanske fem) meter, för att få lite bredare spridning på allt. Det är den lilla blixten som står till höger i bild den här gången, för att lätta upp Richards ansikte som annars hade försvunnit i den underexponerade miljön.
Här kommer ett till alternativ på den första bilden, bara för att man ju aldrig tar bara en exponering per setup.
Inte om man har möjligheten att bränna av mer än en bild i alla fall.
Innan vi drog till skogs gjorde vi något helt annat, förresten.
Dels gjorde vi sånt här:
Och lite sånt här:
Men utöver det gjorde vi också lite sånt här:
Den där vita kragen han har är ingen halsduk eller något sånt lyxigt. Det är bara en någorlunda vit t-shirt som jag vek ihop och lindade runt halsen på honom.
Det är en rolig grej med foto (och film och sånt också, för den delen) – saker behöver (ofta) bara se bra ut från en enda vinkel.
“Kameran ljuger aldrig”, brukar folk säga. Det är en lögn om något. Eller, det kanske inte är så mycket en lögn som bara ett lur. Kameran är oerhört lättlurad.
Susan Sontag skrev i sin On Photography som så här:
Even when photographers are most concerned with mirroring reality, they are still haunted by tacit imperatives of taste and conscience […] In deciding how a picture should look, in preferring one exposure to another, photographers are always imposing standards on their subjects. Although there is a sense in which the camera does indeed capture reality, not just interpret it, photographs are as much an interpretation of the world as paintings and drawings are.
Så lita inte mer på kameran än du litar helt ohämmat på skumma artiklar som delas på internet.
Det är mer hittepå än man först kanske kan tänka sig.
Den lärdomen känns viktig, så här kommer en seriös bild (man ser att den är seriös för den har en penna i sig, som är ett tecken på att personen vet vad hen talar om, kanske):
Sensmoralen är alltså något i stil med att du ska se kritiskt på det mesta du tar till dig. Precis som med magi så är det väldigt mycket rök och speglar som får allt att se lite annorlunda ut än vad det egentligen är.
På den här sista bilden (nedan) var Richard inte ens glad. Jag drog bara en riktigt dålig ordvits, så att han visade lite tänder.
/N
