En åskig dag i början på sommaren kom Locker Room Talk-gänget ut till mig för att umgås en stund framför kameran.
De behövde lite bilder till lite allt möjligt, på lite alla möjliga vis. Så vi gjorde det som vi gör bäst ihop, vilket är att improvisera och freestajla oss fram till både en del ”dokumentära” lifestyle-bilder, och en del mer uppstyrda, vanliga porträtt.
Det var en eftermiddag som började med hällregn och åska, som sedan gick vidare till en första försmak av den kommande sommarens sega hetta, med några sidospår där stormmoln tornade upp sig över sjön.
Det var ett par väldigt varierade timmar, med andra ord.
Vi hann hänga på en fotbollsplan, i en sjö, i en skatepark, i dunkla korridorer, på läktaren…
Och just det är nog en sak som jag gillar allra mest med att hålla på med foto – variationen.
Visst, ibland kan det bli rätt hektiskt och stressigt. Ibland vet man inte alls vad som kommer ske, mer än några korta rader i en brief via mail.
Ibland är det så många variationer av bilder som behövs att man glömmer bort någon. (Ibland skulle det verkligen vara skönt att ha en assistent och/eller en projektledare med sig – men då blir man plötsligt mindre flexibel ändå, på något vis.)
Men att befinna sig där mitt i balansakten mellan fullt i huvudet och ”in the zone”, det är en jäkligt härlig känsla.
Man kommer in i ett nytt rum eller rundar ett hörn och ser att ”du, om du ställer dig där, och så går du dit, så gör vi så”, och sen helt plötsligt så vänder man sig så sitter Leon här uppe –
Det är kul. Kort och gott.
Sedan finns alltid tvivlet där. Även om jag vet vad jag håller på med (mestadels) och hur jag ska få gjort det jag vill göra, så finns alltid tvivlet. Kommer det bli så bra som jag vill? Kommer den som ska använda det här bli nöjd? Funkar allt det här? Kom jag ihåg att ställa in kameran så att varje bild blir i två kopior om ena minneskortet skulle gå sönder?
Men i de här mindre produktionerna så finns det inte marginalutrymme för att kunna planera hur mycket som helst. Det får i någon mån bli som det blir, och man får roll with the punches. Det är så när man inte har ett eget team. Ibland skulle det vara skönt med ett eget team. Men oftast tycker jag att lös det är en skön inställning.
För det allra mesta går alltid att lösa.
Man får anpassa sig, improvisera, kommunicera, och – i vissa, väldigt få men ibland paniska ögonblick – redigera.
Det brukar lösa sig.
Särskilt när man jobbar med så här härliga människor.
Just den här dagen var det faktiskt inget som krånglade, annat än vädret (och Shangas borttappade mobiltelefon) så ingen av de här bilderna handlar egentligen om vad orden mellan dem berättar.
Man blir bara ganska glad av Shanga, Julia, Rogerio, Leon (och Hampus, som tyvärr inte var med den här dagen), och idag kände jag för att minnas tillbaka till senast när jag träffade hela gänget på en och samma gång.
Om ni inte redan vet vad Locker Room Talk håller på med, kan ni bara ta och googla det. Det är nog lättare att få översikt på det viset än att jag ska beskriva det här. Kort sagt bygger de om framtiden till att bli en bättre plats, en bättre tid, där man är snäll och visar känslor och tar hand om varandra.
Det låter väl inte helt fel?
Jag tycker i alla fall att det är helt rätt!
Det går alltid att hjälpas åt. Även när tvivlet kommer så finns det folk att vända sig till. Även när man bara ska lösa det, finns det säkert nån att be om stöd.
