En hösthelg i härliga Härjedalen

Farfar dog i våras.

Det är delvis tack vare honom som jag känner kärleken till Härjedalen.

När jag var liten drev farmor och farfar ett hotell i Funäsdalen. Senast jag var där, var när de fortfarande bodde däruppe. Nån gång i mitten av 00-talet, tror jag.

Men nu i höstas for jag dit igen. Bara för en helg, precis när träden blivit trötta.

Den sista helgen, visade det sig, innan snön kom.

Jag kommer ihåg snön i Härjedalen. Den var djup. På sina ställen högre än bilen intill vägen. På skidtur kunde man gräva sig rakt ner där man stannade, och söka skydd från vinden.

Min storebror bodde hos farmor och farfar – jag var inte längre barn då, men heller inte vuxen. Han hade en finsk lapphund som, när han var valp, tyckte att det var kul att bli slungad ut i snö så djup att han försvann.

Jag saknar den snön. (Och hunden.)

Jag tror nog egentligen att jag mest var däruppe när snön inte var det. Men även när snön inte var där, så var den där:

På midsommarafton en gång åkte vi skidor i t-shirt.

Det kan ha varit midsommardagen.

Det är inte en lyx man har när man bor längre söderut. Fast det snöar i Norrköping nu, och jag tror att jag kommer hinna ta en skidtur på sjön imorgon. Den första lediga dagen på tio dagar.

Vuxenlivet ser ut så ibland.

Många dagar av jobb, och inte längre någon farfar.

De flesta av mina minnen från honom är nog inte från fjällen. På somrarna var de nere hos oss, i sommarstugan. Utanför skidsäsongen, när inga turister kom och ville bo på fjällhotellet.

Jag kommer ihåg när han läste Bamse för mig i bäddsoffan i stugan. Han hade ett halsband… men jag minns inte vad det var för något. Ett stjärntecken? Jag minns håret på hans bröst som vitt redan då, men det är säkert bara minnets efterkonstruktion.

Jag har farmor kvar.

Hon berättar ibland om presenten hon fick av farfar när hon fyllde sjuttio. Fjällturen, när de vaknade i tältet till en dimma så tät att det knappt ens fanns en värld kvar därute.

Jag har ett minne – men det är artificiellt för jag kommer nog egentligen bara ihåg det från ett videoband – när farmor skjutsade runt mig (eller var det min syster?) i en trampbil. Hon sprang i träskor och skjutsade bilen framför sig, på gräsmattan utanför stugan.

Farfar brukade hålla till i garaget en del. Tillbaka uppe i fjällen.

Han flätade vedkorgar i rotting. Jag har en sådan i mitt gula lilla hus. Intill kaminen, som jag nog eldar igång ikväll. Det ska bli kallt inatt.

När vi var uppe i höstas pratade jag snabbt med en som kände farfar. Det var på den nybyggda restaurangen, i anslutning till deras gamla hotell.

Hon hade en likadan vedkorg.

Det är fint att påminnas om att de man älskar sätter sina spår även utanför de egna minnena.

Så länge de gjort saker, innan jag ens fanns.

De var kring femtio när de flyttade från Västmanland till Härjedalen för att driva det där hotellet. Det är stort, att flytta då, på det viset.

Farfar var inte jättebra på att hantera att bli gammal.

På sätt och vis tror jag att det berodde på att han alltid mått så bra. När åldern började ta ut sin rätt, hade han inte så mycket erfarenhet eller kunskap om hur man hanterar det.

Undrar om någon någonsin har det?

De sålde huset i Funäsdalen och flyttade till en lägenhet, närmre familjen. Från att alltid ha saker att syssla med, till att plötsligt bli ganska passiv. Väldigt passiv.

Jag tror att det också tog hårt.

Det är nog viktigt att hålla sig sysselsatt, och att se till att ha flera olika utlopp. Både för kroppen, och för hjärnan. Det är nog viktigt med både fysiska och mentala intressen. Om det ena tar slut, eller slutar fungera, går det kanske fortfarande att finna trivsel i det andra.

Farmor har alltid löst korsord. Men pappa säger att hon börjar bli gammal också, nu.

Det är en månad sedan jag såg henne senast. Jag får ringa och höra hur det är med henne. Imorgon, när jag äntligen har lite tid över. Hon bröt armen strax innan jul. Stackarn.