Den stora ”uspen” med att jobba som fotograf, skulle jag säga är att man får a) åka till roliga ställen, och b) träffa roliga människor.
Jag har själv ett ganska lågt socialt behov, och skulle med stor sannolikhet bli lite väl mycket eremit om jag inte hade ett (eller i mitt fall två) jobb som fick ut mig bland folk.
Men grejen är den, att det låga sociala behovet till trots, så tycker jag att det är väldigt spännande med människor. Det är kul att träffa dem. En av de här människorna som det verkligen var kul att träffa, visade sig vara Simon Hjort.
Simon är bokaktuell med Från tyckare till tänkare (Natur & Kultur, 2019), och jag fick i uppdrag att fotografera honom till en artikel i tidningen Skolporten. (Samma dag hade jag också en till fotografering som, visade det sig, var med Simons kollega – i samma korridor, på samma arbetsplats. Till samma tidning.)
Innan jag träffade Simon hade jag fått läsa ett utkast till artikeln som bilderna skulle användas till, men det utkastet gav mig inte något direkt kreativt uppvaknande. Kort sagt hade jag inte någon särskild idé när jag gick in i fotograferingen. Det är inte alltid jag har det, men det är skönt ibland att ha en väldigt konkret plan inför ett uppdrag. Det är skönt ibland. Oftast föredrar jag att gå in med lite vaga utsnitt någonstans långt bak i huvudet, och låta improvisationen göra sitt. Det är svårt att planera så värst mycket inför den här sortens jobb ändå, när jag inte vet hur personen ser ut, hur vädret ser ut, hur miljöerna ser ut.
I det här fallet var dock både personen och miljöerna väldigt tjusiga.
Jag är alltid ett par minuter för tidig till möten och uppdrag. Det är skönt att ta ett varv runt kvarteret och spana en sista gång. Precis utanför Simons arbetsplats fanns den här fina tegelväggen. Det var fortfarande mulet första gången jag gick förbi den, men jag såg att om bara molnen skulle flytta på sig litegrann, så skulle ljuset falla ned i en fin diagonal. Precis som på bilderna ovan.
Det var en av mina improviserade planer.
Sedan visade det sig att Simon var en person med egna bra idéer, så jag följde vindens i hans segel efter det.
Huvudbilden till reportaget skulle vara ett uppslag, med personen på ena sidan, och möjlighet att sätta rubrik och text på den andra. Alla liggande bilder i det här inlägget har den kompositionen som grund.
Vi hade våra tankar på Tänkaren, den klassiska skulpturen av Rodin, och försökte hitta några bra sätt att få till den posen.
Bänken som vi hittade framför en av sidorna på Linköpings domkyrka kändes spontant som att den skulle kunna göra sig ganska bra mot bakgrunden, men det var lite för mycket störande detaljer i där bak från början. Men så fort Simon kom upp på bänkens ryggstöd separerades han effektivt från röran, och det blev en ganska bra grafisk inramning.
Att rama in sitt subjekt är ett väldigt enkelt men oftast effektivt sätt att få fram en fungerande komposition. På bänkbilden blir väggen en plan yta som inte tar för mycket uppmärksamhet. På bilden härovan är det i stället en lite rörigare yta, men som har lite tydligare faktiska ramar: en dörröppning.
En mycket mindre tydlig inramning kommer i bilden som följer:
Kyrkan ligger precis intill biblioteket, och vid biblioteket, visade det sig, finns det en stor fönsteryta där solen låg på. Vid den fönsterytan finns det mysiga läsplatser, och på en av de läsplatserna finner vi här en möjlighet till en till bild. Att fotografera genom fönster är både bra och dåligt. Det blir naturligtvis ganska rörigt rätt så fort, med reflektioner och smuts och allt vad det är – men det blir också ett spännande djup tycker jag, med tydlig för- och bakgrund. Så länge man lyckas hitta en vinkel med en bra skugga i fönstret, blir det ofta en spännande dynamik i det hela.
Eftersom det där stora räcket skär rakt genom bilden, var det här också ett ypperligt tillfälle att använda tänkar-posen, för att stången inte skulle hamna mitt i ögonhöjd.
På vägen tillbaka från biblioteket hittade jag ett väldigt ocharmigt hörn som tilltalade mig rent estetiskt. Solen låg på bakom hörnet och gjorde att Simons skugga gav en väldigt stark profil på väggen intill. Med en liten blixt (Godox AD200TTL) och en liten hopfällbar beauty dish (45cm, tror jag) gick det också väldigt bra att lätta upp skuggsidan av ansiktet, som annars skulle ha hamnat i fullkomligt mörker mot det urstarka solskenet.
Hela tiden var ju tanken på det där uppslaget som artikeln skulle inledas med, men som kompletterande bild behövs också ett mer närgånget klassiskt porträtt. Det sköna sköna när man har ett fungerande ljus är ju att det är superenkelt att bränna av både och på samma gång. Det är bara att ta ett steg närmre och zooma in lite tajtare.
Och på tal om ljus förresten – ett av de allra, allra enklaste sätten att få ett snyggt porträttljus helt utan blixt eller krångel, är bara att låta den du ska fota backa in i skuggan:
Det här är ett nytt hörn, men ljuset påminde väldigt mycket om det i de förra bilderna: solen låg på stenhårt direkt från höger i bild. Men det fanns en pelare att backa in bakom, där allt låg i väldigt bra skugga. Precis bakom kanten, där inget hårt och direkt solljus längre når, finns det här mjuka och smickrande mysljuset. Den första och inledande bilden i det här inlägget, där Simons ansikte klyvs itu av ljuset, är från samma ställe som den här bilden. Där stod han lite drygt en decimeter längre fram, för jag tyckte om effekten av att ha halva ansiktet i skugga.
På den här bilden (ovan) syns det lite tydligare hur vi stod. Här har jag dock ställt till en blixt från bildens vänstra sida, som belyser Simons ansikte, för att jag skulle kunna matcha exponeringen med det starka solljuset. Annars hade det blivit för starka kontraster mellan ljuset och skuggan.
Man hinner göra ganska mycket på rätt kort tid när man har så här bra människor framför kameran. Och även fast det mest har varit ganska allvarliga miner på bilderna här, så lovar jag att det inte bara var dystert och kargt mellan oss.
Vi möttes upp lite senare på eftermiddagen, efter att jag flängt runt på lite möten och sånt, för en kopp kaffe innan jag skulle fota Simons kollega. Det var knappt så han hade slutat skaka, sade han, från kylan i vinden under förmiddagen. Trots att solen var framme, var ännu inte värmen på plats.
Men själv var jag varm på insidan. För även om jag har ett lågt socialt behov, är det väldigt spännande med människor. Det är kul att träffa dem. En av de här människorna som det verkligen var kul att träffa, visade sig vara Simon Hjort.
/N
Lars Niclas Fasth 