Hur många gånger har du läst din favoritbok?

Jag vet att jag redan har läst mitt eget manus fler gånger än jag någonsin läst något annat. Trots det hittar jag saker att skava bort precis varje gång jag öppnar dokumentet.

Ändå är det väldigt långt. Jag siktar på att få det kortare, och jag siktar även på att få det mer friktionsfritt. Därför sitter jag nu om dagarna, när jag hittar luckor mellan åtaganden och jobb, och läser allting högt för mig själv. Jag tycker det är otroligt svårt att sitta och läsa högt för mig själv.

Jag har ju så klart inte så mycket val, dock. Om någon annan ska klara av att läsa det högt, måste jag själv klara av att läsa det högt. Man ska inte behöva snubbla mer än man måste – men det är verkligen två olika grejer att ögonläsa, och att munläsa. Men nån måste munläsa, så att någon annan ska kunna öronläsa, så jag försöker synka båda delarna.

Det blir ganska skönt meditativt efter ett tag. Jag siktar på att ta tre kapitel åt gången. Vissa kapitel är så klart längre än andra, så det är inte alltid det gå i precis samma tempo där, men det blir en rätt skön rytm ändå. De första par tusen orden känns lite underliga att sitta och läsa för sig själv. På något vis blir det extra underligt när man skrivit orden själv. Det är alltid lätt att titta med glada ögon på andras grejer, tycker jag.

Men när man kommit förbi de där första par tusen orden, glömmer man bort litegrann vad man håller på med. Munnen mumlar vad ögonen visar, och det är egentligen bara när munnen snubblar som ögonen stannar upp, och oftast betyder det att det finns en skarv som måste sandpappras lite. Om man kan fila bort och jämna till så mycket att man slutar snubbla, då kan man till slut munläsa nästan lika snabbt som man ögonläser.

Så här långt har jag kommit prick nu, när jag skriver det här inlägget. Stjärnikonen betyder att jag gått igenom det, ögat betyder att jag fortfarande måste gnida ett slemmigt getöga mot det.

Jag har skrivit majoriteten av det här manuset i Scrivener, så skärmdumpen ovan är därifrån. Från första början använde jag ett program som heter Writeroom. Jag ville ha en så minimal upplevelse jag bara kunde, så att jag inte skulle råka fokusera på något annat än just skrivandet. Varje kapitel blev ett nytt dokument, och så tryckte jag upp kalaset i fullskärm och bara skrev. Writeroom var helt perfekt för det.

Med tiden blev det dock lite för svårt att hålla reda på allt. Writeroom är jättebra för att bara få ur sig massa ord utan att bli distraherad, men det har inte någon funktion för att hålla reda på saker, eller organisera grejer, eller egentligen någonting annat än att kräkas ur sig massa tecken.

Scrivener has hundratals såna smarta funktioner. Jag använder… tre? Tror jag. Det finns ett litet anteckningsfönster som man kan skriva ner saker i så att de hålls till varje kapitel. Supersmidigt för att man inte ska glömma bort att lägga in den där viktiga vändningen man kom på nån gång. Sedan finns det en tvärhärlig funktion som gör att man kan ha två (säkert flera också) dokument öppna samtidigt, sida vid sida.

Ett sätt som jag tycker det har varit smidigt att använda den senare funktionen på, är att ha ett fönster öppet med texten ganska utzoomad, och ett till som är mer inzoomat, men båda rutorna visar samma kapitel. På nåt vis hjälper det mig att se var någonstans i kapitlet jag håller på och redigerar, genom att se helheten utzoomad, samtidigt som jag tycker ganska bra om att faktiskt se vad jag skriver också.

Obs: det här är inte reklam för Scrivener. Jag ville bara babbla lite om hur jag brukar göra.

Scrivener har också den där superbra funktionen som Writeroom fokuserar på, nämligen det där fokusläget. Helskärm, helt utan andra distraktioner, med bara tom yta att fylla med ord. Lite samma känsla som med ett blankt papper framför sig.

Visst, det kan vara lite stressigt med ett blankt papper framför sig, men det symboliserar ju också potential. Och fördelen när pappret är digitalt, är ju att det går hur bra som helst att bara kasta allt om man blir missnöjd.

(Fast jag tycker att det är bättre att spara det man är missnöjd över i nån hemlig mapp nånstans, för fem år senare kanske det visar sig att det inte var skit, trots allt…)

Nåväl, nu måste jag jobba vidare.

Hörs då!
/N

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: