Planer, och deras föränderliga natur

”Hur går det med boken?”
Rimlig fråga. Mitt svar? Jag vet inte.
Det är i alla fall mycket jag inte vet. Men snart kommer jag kommer att veta lite mer.

Här är vad jag kan berätta så länge.

Jag skulle ha varit i Abisko i somras. Jag skulle ha tagit tåget från Norrköping till Stockholm. Där var ett byte planerat, till ett nattåg mot Kiruna. Vidare därifrån med buss till Nikkaluokta, för att sedan under fem dagar vandra över till Abisko. Elva mil.

Men jag kom inte så långt. Jag kom inte ens till brevlådan.

En morgon när jag vaknade råkade jag nysa. Jag hade redan börjat få ont, dagen innan hade varit rätt svår som den var, men den där nysningen var bland det värsta jag varit med om. Jag kunde inte stå upp i duschen efter den. Jag mådde så illa att jag var tvungen att vrida av vattnet och ställa mig på alla fyra för att inte storkna, och för att slippa kräkas.

Min rygg är nämligen en förrädare

Några dagar tidigare var jag uppe i Värmland och Dalarna på en liten roadtrip. Vi vaknade i en fäbod åtta kilometer ut i fjällen på morgonen. Vi hämtade vatten i bäcken och kokade upp det på vedspisen. Det fanns en sprakig radio som gick med på att spela lite musik om man satt precis rätt. Renarna stod utanför fönstret och åt frukost när vi gav oss av. Vi träffade dem igen längs vägen tillbaka till bilen.

Då var allt fortfarande bra. Men någonstans längs den åtta timmar långa körningen hem, hade ryggen smitt klart sina planer. Antagligen hade den varit lite snedbelastad under hela tiden som vi satt där i bilen, och det verkar som att min svanskota rent generellt är lite sned, och att disken ovanför den därför är lite vriden. Det, eller att det är en skada på disken. Kiropraktorn är fortfarande inte helt säker, men så här två månader senare börjar det bli helt smärtfritt, och jag kan mestadels träna igen som vanligt. Fast utan marklyft och knäböj en tid framöver.

Det var förrädaren ryggen som gjorde att det inte blev något Abisko för min del. Dagen efter den där nysningen kunde jag med nöd och näppe – och med hjälp av vandringsstavar – gå ut och kolla posten. Det är en promenad som i vanliga fall tar några sekunder. Nu tog den flera minuter. Och det var långa minuter, såna där som är uppbyggda av Fångarna på fortet-sekunder.

Det här var dagen innan tåget skulle ta mig från Norrköping och iväg på äventyr.

Vägarna vi finner oss på; krokiga jävla grejer alltså. Istället för Abisko, flera tusen kronor till kiropraktorn, några dagars sängliggande och ett par månaders nedsatt rörelseförmåga, aldrig helt smärtfri. Och så den där grejen med att försöka boka in ett till två besök hos kiropraktorn i en kalender som på något vis, så fort semestern tog slut, blev precis tvärfull.

Men under den där tvärfulla perioden, med lite hjälp av den där sängliggande och smärtsamma perioden innan, hann jag i alla fall gå igenom hela mitt manus och skicka in det till min förläggare. Svaret jag fick då var att det nog skulle ta en till två månader till innan de hunnit låta en redaktör gå igenom det och komma med sina kommentarer.

Det här var en månad sedan. Tiden går väldigt fort ibland. Under den månaden som gått har jag hunnit vara ledig och obokad ungefärligen en dag. Kanske två.

Jag har också blivit påkörd av en bil.

Min cykel måste in på reparation. Jag behövde lyckligtvis inte någon reparation. Kiropraktorn sade, när han undersökte mig redan morgonen efter, att jag nog borde vara ganska bra på rugby. Jag lyckas visst ta smällar rätt bra. Min jacka var fortfarande hel, mina glasögon, min telefon. På tightsen syntes ingenting. Bara cykeln gick sönder. Själv lyckades jag på något magiskt vis göra en sån där häftig kullerbytta som på 80-talsaction.

Det här var några veckor sedan nu, och jag har lyckligtvis fortfarande inte känt något från smällen, och kiropraktorn har fortfarande inte sett minsta lilla tecken på att något skulle ha blivit galet.

Jag köpte en ny cykel. Den trasiga står fortfarande i min ateljé och väntar på att jag ska orka ta den till verkstad. Men att köpa en ny cykel kändes rätt rimligt – nu kan jag bli påkörd oftare utan att det ställer till så mycket besvär. Nu kan jag också cykla på grusvägar, för det är en lite grövre cykel jag köpt. En som är gjord för sånt. Inte för att bli påkörd, alltså, utan för att cykla på grus.

Den levererades med punkterat framdäck.

Det har liksom varit så rätt länge nu. Allt bara krånglar, precis hela tiden. Det känns som ett under att jag inte gått under. Men jag har inte riktigt haft tid till det. Jag har gjort massa roliga saker under tiden också. Kul uppdrag och sånt. Mycket flängande, och mycket tid framför datorn, med wacompennan i näven och en kopp kaffe intill. Väldigt många mail, ganska många samtal.

Så fick jag i förrgår ett mail om ett samtal. Det var från redaktören. Klockan tio på söndag ska vi prata om vad vi egentligen ska ta oss till med mitt manus. Den där en till två månader har nämligen redan gått. Det blev bara en månad. Så nästa vecka vet jag nog lite mer om hur den kommande tiden ser ut.

Jag är livrädd, tro inget annat! Kommentarer och korrektur är jag van vid, när det gäller bild. Efter flera år på universitetet är jag också van vid kommentarer och korrektur på text – men då har det varit uppsatser och hemtentor och inlämningsuppgifter. Nu är det skönlitteratur, och dessutom min egen skönlitteratur. Det är läskigare, och känsligare.

Den där smärtan i duschen som jag nästan kräktes av, och som sedan gjorde att jag fick ställa in ett äventyr jag väntat på i ett och ett halvt år? Att bli påkörd av en bil? Det är bara små fjantgrejer. Sånt vet jag hur man hanterar. Men det här med att nån ska reagera på mina egna skrivna ord?

Fy fan!

Håll tummarna för att det går bra, och för att jag inte går under.

Vi hörs!
/N

(Bilderna i det här inlägget, förresten, är från ett försök att till slut se utsikten från Anåfjället. Jag har skrivit lite om det förut, här. Det var fjärde gången vi gick upp där. De tre gångerna tidigare har vi aldrig gått ända upp, eller så har vi kommit till toppen och bara mötts av dimma. Nu var vi ända uppe, och tack och lov så lättade dimman när vi nådde toppen. Äntligen!)

One response to “Planer, och deras föränderliga natur”

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: