Några år av död, olycka, glädjande besked, och fullkomligt kaos i pestens tidevarv

tl;dr: det redigerade manuset är inskickat och nu på korrektur

Jag sitter på tåget mot Köpenhamn, och manuset är på korr nu.

Många är nyfikna, så jag tänkte gå igenom och babbla om situationen här. Jag har själv ingen riktig koll på någonting alls; det här är minst lika spännande för mig som för alla andra.

Det har tagit längre tid än jag först trodde. Det är mitt fel.

Eller får jag skylla på omständigheterna? Jag kanske kan dela på ansvaret tillsammans med omständigheterna, för det har inte varit en lätt period. De flesta av oss som bor här i Sverige vet hur det känns när mörkret gör entré. Man står där i september och mår bra när svampen tar sig upp genom jorden, färgprakten går från torr sensommargrön till det gulröda inferno som är färgseendets sista suck.

Så kommer det bruna, leriga, kala. Och med det också det mörka. Har man tur hinner man se lite ljus på lunchen ibland, om man är vänd åt precis rätt håll; som att råka se något man inte borde: en hemlig kyss eller en snabb knarkaffär. Det blir kallt också, man spänner sig mot känslan i huden innan man vant sig; det fuktiga klimatet gör att nollan känns ända in i den småtrasiga ryggen – som trots allt inte gick sönder av att bli påkörd av en bil.

Jag har berättat att jag blev påkörd va? Det är inte en så stor grej egentligen, för allt gick bra, men visst låter det dramatiskt när man bara lägger fram det sådär?

Ett tidshopp
I september nån gång hade min redaktör läst igenom manuset. Vi hade ett jättebra möte över telefon där vi gick igenom många av hennes kommentarer. Jag förstod på det stora hela hur hon tänkt. Hennes sätt att presentera det var väldigt bra – det är svårt att ta emot allt på en gång, så hon såg till att jag inte gjorde det i min ensamhet. Hon skickade tillbaka dokumentet bara en liten stund innan vårt avtalade möte. Jag hann öppna upp det och se att allt var som det skulle, men hann inte läsa för mycket på egen hand. Flera hundra boksidor med massa kommentarer på allt det där som kanske inte är så bra trots allt, det är mycket att ta till sig.

Det är en mysig grej att sitta hemma och smygskriva. Det är lite mysigt också att gå och ruva på det där småhemliga projektet. När man väl känner sig klar, sedan, det är en känsla jag inte kan beskriva. Det är en befriande tomhet. Men det är inte särskilt mysigt att till slut visa upp det för att få det bedömt av andra.

Det kan vara förkrossande att få se markering efter markering, kommentar efter kommentar, på stycke efter stycke, allt med sådant som borde justeras, raderas, komprimeras, redigeras. Men hon gick igenom det bra med mig. Det var mycket att hugga tag i, men jag lämnade vårt möte med ett välbehövligt lugn. Hade hon skickat dokumentet dagen innan och bett mig läsa igenom det på egen hand hade jag nog bara blivit en liten klump av självhat och ångest.

Egentligen var det i efterhand inte så värst svåra kommentarer. Mycket var “komprimera” och “förklara” och “fundera över om det här verkligen behövs”. Men det har varit en tung vinter, och jag har behövt stålsätta mig inför varje tillfälle jag öppnat dokumentet för att jobba vidare i det. Det har varit svårt att ändra på något tills det känns bra, bara för att i nästa stund bläddra sig fram till nästa kommentar och behöva upprepa exakt samma process.

Precis innan vi lade på sade redaktören att “låt det här sjunka in lite nu. Ta inte tag i det precis på en gång. Låt det gro en vecka, tänk igenom vad vi pratat om, och fatta beslut om vad du vill göra när all lera vi rört upp i vattnet hunnit lägga sig, så man ser botten igen”. Hon sade det förvisso inte med de orden, men det var ungefär vad hon menade. 

Under tiden som jag väntade och jobbade med annat hade jag ont i ryggen. Jag fick nån sorts ischias-liknande smärta som jag gick till kiropraktorn i flera veckor för. Under tiden som jag gick och behandlades – när jag ändå blivit bra nog för att kunna cykelpendla igen – blev jag påkörd av en bil en dag på väg in till jobbet. Jag flög över styret, gjorde en actionkullerbytta, och kom förvånande nog upp igen utan någon skada alls. Cykeln var paj, och jag var lite skärrad, men några dagar senare när kiropraktorn undersökte mig för att se om något blivit förvärrat, började han fundera på om jag kanske skulle börja med rugby trots allt. Tydligen har jag en bra förmåga att ta en smäll på rätt sätt.

Att ta en smäll är inte så svårt. Det är liksom bara att bita ihop och härda ut. Det är bra om någon kan se över en efteråt, så inget ben plötsligt sticker ut där något ben aldrig stuckit ut förut, men smärtan går över. Cyklar går att laga. 

Det är inte lika enkelt med mental ohälsa. Det är svårare att laga. Jag önskar att det var lika lätt, men det funkar inte på samma sätt. Jag själv mår bra (bra nog för att inte behöva äta något för hur jag mår, eller nödvändigtvis prata med någon om det i alla fall), men jag delar mitt liv med en person som har mått riktigt jävla dåligt under hela hösten och vintern (och långt innan det också). Jag tänker inte gå in detaljerat på det, men trots antidepp och terapi så har det bitvis varit riktigt tungt. Jag tycker att det är svårt att stå bredvid och känna sig så maktlös. Det är lättare att må dåligt själv, än att se någon annan göra det.

Så förutom att jag hade väldigt mycket jobb under hösten, hade jag också svårt att hålla koncentrationen vid liv när jag var hemma, för jag ville finnas tillgänglig och försöka underlätta. Vissa dagar hjälpte det med att erbjuda massage, och sen såg jag till att laga mat så det fanns något att äta, och så tog jag hand om all disk och försökte hitta på något vi kunde göra för att tänka på annat, i hopp om att nästa dag skulle kännas bättre. Vissa dagar kändes bättre. Andra dagar var det bara kaos. Sällan fanns det ro att öppna datorn för att kika på dokumentet. Det hängde över mig som en skarp blick från ett morrande rovdjur, men jag kunde inte göra något åt det.

Det har varit mycket de senaste åren. Vi har köpt hus – som vi behövt lägga om taket på – hästen har dött, det har varit en stroke, det har varit utbrändhet, det har varit en helt sömnlös sommar för att folk med motorfordon hållit hela bygden vakna om nätterna, det har varit den konstanta smärtan i ryggen, ibland så skarp att det inte ens gått att ta på strumporna på hela dagen. Jag fick ställa in en resa till Abisko för att jag inte kom längre än brevlådan. Det har varit både tillflykt och stress i ett litet torp, det har varit den rekordhöga elkostnaden de senaste månaderna, det har varit den stora kostnaden för en ny dator när den förra gick sönder. Det är ju sällan bara en sak i taget. Och utöver detta har ju pesten varit hos oss under tiden också. Det är inte som att coronapandemin upphört bara för att det varit mycket med annat under tiden.

Nutid
Men på något vis har jag ändå lyckats öppna upp det där dokumentet nån gång ibland, stressat över det i några timmar, för att sedan ge mig ut på en promenad för att avreagera, och andas litegrann. Jag har försökt hålla ihop, och nu när våren är här och koltrasten sjunger för mig i skymningen känns det utan vidare som att allt det där är så fjärran, på något vis, fast att det legat som en blöt och iskall filt över hela livet under så lång tid. Det känns inte riktigt som att filten har torkat än, men det är mer hanterbart i ljuset när det blir lättare att se sig om efter alternativ. Den som legat ute en vinternatt med bara pannlampan som belysning vet hur svårt det kan vara att hitta något som inte ligger där man trodde att det skulle vara.

Alla kommentarer från redaktören är nu markerade som avklarade på ett eller annat vis. Fast att det varit tungt att öppna dokumentet och bläddra vidare till nästa punkt med något som inte håller måttet, har jag lyckats göra det i ett slags då och då som till slut tagit mig ända fram till den sista punkten. Och fast att jag är så trött på att läsa den där berättelsen nu, tycker jag att den absolut har blivit tajtare och mer som den ska vara. Nu ser jag jättemycket fram emot att ni ska få läsa den.

Manuset är på korrektur nu. Mer än så vet jag inte om vad som sker i nuläget och framöver. Just nu känns det som att jag har min första riktiga rast sedan hösten kom och lade sig tillrätta hos oss. Jag har satt den sista punkten och bekräftat att det är min mening att vad jag nu skickat in inte kommer att ändras på något mer.

Jag har inte berättat vad boken handlar om va? Jag kan ta det i ett kommande inlägg. Det är inte många som vet det än. Men den heter El Franco och Farfar, och är döpt efter vad de två huvudkaraktärerna väljer att kalla sig själva första gången de möts. Det är en ganska mörk historia, men den söker hopp.

Den handlar om flykt, att försöka finna tillit, och att det kanske blir bättre till slut, trots allt.

Nu ska jag sätta mig tillrätta och försöka sova en stund.

Vi hörs!
/N

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: